Johan Fredrik (Frans) Leopold Sjöberg föddes i Göteborg den 2 juli 1824. Hans mor, Johanna Larsson/Larsdotter (1793–1893), hade tillsammans med sin bror Johan Larsson flyttat till Göteborg år 1813 och arbetade där i olika hushåll. Syskonen kom från en släkt med nämndemän och kyrkväktare. Senare har framkommit att Frans fader ska ha varit en kamrer i vars hushåll Johanna hade varit anställd. Brodern Johan, som hade hand om Frans under hans tidiga uppväxt, arbetade som kontorsvaktmästare hos James Dickson & Co. Johanna flyttade till Stockholm år 1831 och ingick år 1835 ett kortvarigt äktenskap med änkemannen Gustaf Sjöberg, varigenom Frans fick sitt efternamn.

Frans Sjöberg kom till Stockholm år 1833 och anställdes som hornblåsare vid Andra livgardet (sedermera Göta livgarde, nedan I 2) den 1 augusti 1835. Han utbildades där till klarinettist som elev till dåvarande musikdirektören vid regementet Andreas Addner, elev till Bernhard Crusell. I december 1841 förordnades han till musikkorpral och avancerade till hautboist den 1 september 1846. Året därpå ingick han äktenskap med Carolina Mathilda, född Borgström (1825–1887). Under åren 1850–1866 fick de nio barn som överlevde till vuxen ålder. Liksom många regementsmusiker bodde familjen på olika adresser i kvarteren på Ladugårdslandet, slutligen på Storgatan.

När svensk trupp sändes till Danmark som skydd mot preussiska anfall sommaren 1848 kommenderades den unge Sjöberg som ställföreträdande regementstrumslagare och musikföreståndare till Skåne och Danmark. Förutom musik vid exercis och dagliga ceremonier bestod musikkårens insatser främst i taffelmusik för officerarna och gudstjänstmusik i kyrkor på Fyn.

I juli 1849 förordnades Sjöberg att förrätta tjänsten som musikdirektör vid I 2 efter Jacob Niclas Ahlström och blev 1851 ordinarie musikdirektör med kunglig fullmakt. Ahlström var även orkesteranförare vid Mindre teatern i Stockholm, där Sjöberg var teatermusiker sedan 1848 och till dess att han ingick i Kungl. Hovkapellet som klarinettist (kammarmusikus) åren 1851–1875. Som klarinettsolist gjorde han konsertframträdanden som solist tillsammans med kollegorna i Hovkapellet. Han invaldes som associé nr 51 i Kungl. Musikaliska akademien den 29 april 1853 och till ledamot nr 442 den 22 februari 1872, tilldelades Litteris et artibus 1860 och turkiska Medjidie-orden 1882.

I ordenssällskapet Par bricole var Sjöberg som "directör av den bacchanaliska musiken" 1857–1885 ledare av ensemblemusik vid sällskapets högtidligheter, såsom vårhögtiden och Bellmansdagen.

Under sina sista levnadsår led Frans Sjöberg av astma och slutligen cancer. Han avled i Stockholm den 7 december 1885.

Vid Andra livgardet

I uppdraget som musikdirektör hade Sjöberg att förse sin musikkår med ny musik genom att skriva egna arrangemang och kompositioner, att anskaffa eller köpa noter, att instruera musikkåren och leda den vid fältövningar och militära och statliga ceremonier. Därtill kom representativa uppgifter såsom taffelmusik med mera vid hovet i samband med kungliga fester och familjehögtider, både i Stockholm och vid de kungliga slotten. Sjöberg ville också, liksom Crusell, främja sång vid sitt regemente, både av musikerna och rekryterna.

Musikkårernas konserter för allmänheten på olika platser i Stockholm var egentligen privata engagemang men sågs av regementsledningarna som positiva inslag i verksamheten. Sjöberg bedrev omfattande konsertverksamhet med I 2:s musikkår, som framträdde periodvis på olika etablissemang i Stockholm: i Trädgårdsföreningens park vid Drottninggatan, i Berzelii park, på Mosebacke på Södermalm och De la Croix's salong vid Brunkebergstorg. På Djurgården spelade de på Manegen, Blå porten och i Tivolis konsertsalong. Men framför allt var Frans Sjöberg känd som uppskattad dirigent för konserterna på Wilhelm Davidsons Hasselbacken, där c:a 860 konserttillfällen med I 2:s musikkår var utannonserade under åren 1856–1884, särskilt frekvent efter år 1870.

Musikproduktion: komponerat, sammansatt, arrangerat

Som musikdirektör för en av landets två törsta regementsmusikkårer förväntades Sjöberg – liksom Gustaf Rosbeck vid Svea livgarde – komma med ny tillfällighetsmusik för hovet. Sorgmarscher med anledning av Oscar I:s, Carl XV:s och drottning Lovisas bortgång (1859, 1872 respektive 1871), marscherna med anledning av ryske tsarens kröning (1856) och till det danska prinsparets bröllop (1869) hör till Sjöbergs verk. Eljest höll han sig som kompositör främst till "den lätta musan", främst en mängd marscher av olika slag och dansmusik som polkor och valser, med undantag för en större polonäs och ett Capriccio för valthorn och musikkår. Hela hans produktion är inriktad på blåsmusikkårerna vid I 2 och K 2.

Några Frans Sjöberg-titlar är bara kända från konsertannonser, men ett stort antal kompositioner, arrangemang och uppemot hundra potpurrier för Frans Sjöbergs musikkårer finns bevarade i Krigsarkivets samlingar, alla i handskrivna partitur med kompositörens utmärkt vackra piktur. År 1846 trycktes ett kårpartitur till en marsch av Frans Sjöberg. Utgivna i tryck är eljest bara enklare pianoversioner av hans kompositioner, dagsaktuella "operamarscher" och omtyckt musik för kungliga personer, sådana som det fanns marknad för. I tryck utgav Sjöberg också en samling arrangemang för mässingskvintett, 12 häften "Album för militärmusik" (1864–1868) med 64 "nummer" av olika tonsättare, som spreds genom inköp eller avskrivningar bland landets bruksensembler. Sjöberg "har utvecklat en ovanligt stor arbetsförmåga, hans arrangementer för harmonimusik äro spridda kring hela Sverige och äfven mycket i Norge" (J. L. Höijers "Musik-Lexikon", 1864).

I sina autografer använder Frans Sjöberg ibland uttrycket "sammansatt af Fr. Sjöberg", medan "komponerad af" tycks framhålla att det är en unik, "egen" komposition. Skriver Sjöberg själv "componerad af F. Sj." i sin autograf måste upphovet betraktas som säkert. Står det "arrangerat af" är det ett arrangemang. Liksom sin samtida kollega Gustaf Rosbeck vid Svea livgarde har Sjöberg sammansatt ett flertal "operamarscher" med musik ur dagsaktuella operor och operetter, men också unika marscher, tillägnade överordnade och vänner.

Den marschform som var väl etablerad i början av 1800-talet: introduktion, i regel fyra repriser inklusive en så kallad trio-del i avvikande tonart, samma storform som i tidens sällskapsdanser, erbjöd en modell till att ingjuta melodier från aktuella operor och operetter (se verkförteckning här nedan). Det var också tradition att i sina marscher citera visor, exempelvis som i Sjöbergs Hezekiel-marsch , sannolikt uppkallad efter svärsonen C. H. Lundbom. En del sådana marscher är att betrakta mera som collage, t.ex. Gustaf II Adolf-marschen 1882 med Finska rytteriets marsch och Haeffners Låt dina portar upp. I andra fall har Sjöberg valt motiv ur andras skapelser att fritt kombinera och bearbeta, såsom i Papageno-polka och Bellmaniansk festmarsch.

I Sjöbergs fall, liksom som i fråga om andra "kapellmästarkompositörer", är potpurriernas verkshöjd osäker: några kan vara befintliga potpurrier som "kompositören" instrumenterat för den egna musikkårens specifika besättning, andra kan vara sammansättningar som han själv gjort. Därför har alla potpurrierna inte tagits med i verkförteckningen nedan. Ett Bellmanspotpurri som Sjöberg har skrivit tillsammans med hovkapellisten Andreas Randel, förekommer i flera versioner. Möjligen är också ett omtyckt potpurri (1858) ur Wennerbergs Gluntarne ett verk av Frans Sjöberg. Frans Sjöberg har signerat och daterat sina versioner av potpurrier ur operor och operetter, inte minst av Offenbach, men också ett potpurri ur Ivar Hallströms Rolf Krake (1880).

Sjöbergs musikkårer

På Sjöbergs tid fanns ännu inga centrala direktiv för regementsmusikkårernas sammansättning. Musikkårer inom samma truppslag hade likartad besättning, framför allt betingad av traditioner, men detaljer kunde avvika. "Den svenska klangen" hos en infanterimusikkår med trä- och bleckblåsinstrument under 1800-talets andra hälft karakteriserades av flöjt och klarinetter (ibland fortfarande fagotter) samt av kornettfamiljens instrument (ess- och B-kornetter, alt och tenorhorn och bastuba) och av trumpeter i (låga) F/Ess, "bombardon" och basuner samt slagverk. I Sjöbergs arrangemang för I 2:s musikkår förekommer också såväl altklarinett som den höga Ass-klarinetten. Sjöberg skrev i arrangemang, ovanligt nog, ofta för två höga valthorn i B och två låga i F, inte för fyra lika stämda. Man lägger också märke till Sjöbergs stämbeteckning "ophicleïde" från tiden runt 1870. Det har antagits syfta på ett ventilinstrument, eftersom klaffinstrumentet ofikleid anses ha kommit ur användning i Sverige efter 1800-talets mitt. Ännu vid sekelmitten tillämpade Sjöberg ett gammalt skrivsätt för flauto piccolo, som då brukade noteras ett helt tonsteg över klingande.

I augusti-september 1851 gjorde Sjöberg en resa till Tyskland bl.a. för inköp av noter och instrument, och 1878 fick han tjänstledigt en månad för att besöka världsutställningen i Paris. Där tog han intryck av den franska militärmusiken och intresserade sig bland annat för dess saxofoner, instrument som han har använt i enstaka arrangemang för I 2 från 1870-talet men som eljest inte förekom inom svenska musikkårer förrän långt senare.

Musikkåren vid Livregementets dragoner hade, liksom alla andra svenska kavallerimusikkårer, ren mässingsbesättning med c:a 13 – 15 musiker. Flera av Sjöbergs arrangemang för den kåren är omarbetningar av musik som tidigare skrivits för infanterimusikkåren. I arrangemangen för K 2 märks stämmor för kornett i högt Ass, som hade börjat tillverkas 1875 och kunde användas för stämmor i högt läge, och för cornet à piston ("pistong") i B, som ditintills var ovanlig i Sverige och användes som komplement till trumpeterna.

Sjöbergs produktion är helt och hållet inriktad på musikkårerna och deras roll vid regementena och i det civila musiklivet. Hans tjänstgöring i Hovkapellet bör ha utgjort ett gott komplement till den verksamheten.

© Ann-Marie Nilsson (2025)