Bellman i hovdräkt. Porträtt av Per Krafft 1779.

Liv

Släkten

Bellmans släkt kom till Sverige från tyska Brementrakten på 1660-talet. Johan Arndt (1663–1709) blev professor i Uppsala, var musikaliskt begåvad, och hade på en utlandsresa köpt en citrinchen, tillverkad i Hamburg omkring 1695. Den gick sedan i arv till den unge Bellman. Instrumentet är ett av tre som vi med säkerhet vet att Bellman spelat på, men antagligen finns det fler.

Skaldens far Johan Arndt d.y (1707–65) togs om hand av morföräldrarna när hans föräldrar dog 1709. I deras hus vid Hornsgatan föddes Carl Michael. Fadern hade då blivit sekreterare på slottskansliet, och gift sig med Catharina Hermonia (1717–1765), dotter till kyrkoherden i Maria församling. I prästgården fick familjen sedan husrum, men i samband med ett arvskifte flyttade man 1744 till det närbelägna Lilla Daurerska huset. Carl Michael var äldst av femton barn. 

Uppväxten

Salongen var den naturliga miljön för samvaro under den gustavianska tiden. I Bellmans hem sjöngs det mycket bordsvisor och sällskapsvisor. Redan här fick den lille Carl Michael höra flera av de melodier som han senare skulle använda till nya visor – fast då med nya texter och berättelser, till samma musik. I familjens umgänge fanns framstående personer ur borgerligheten, bland dem Hedvig Charlotta Nordenflycht, som också skrev visor.

Bellman började som privatelev i Maria skola, men fick 1754 en egen informator, C.L. Ennes, av vilken han ”lärde att hantera Apollos lyra”. Undervisningen gavs i språk, retorik, emblematik, psalmdiktning, musik och verskonst, samt översättningar. I december 1757 anställdes Bellman på prov i Rikets ständers bank, och november året efter skrevs han in som student vid Uppsala universitet, men återvände aldrig. Kvar som minne finns Fredmans sång nr 28, ”Movitz skulle bli student/ han Upsala betrakta” – Dum och tjock/ Hic haec hoc/ Han sig genast lärde/ Hyrde sig en svarter rock/ Kyronii öl förtärde.

Upptåg i ungdomsåren

Sommaren 1759 anställdes Bellman vid Riksbanken. Han drogs nu in i ett hektiskt nöjesliv med baler, karnevaler och maskerader, och började uppträda i den roll han snart skulle utveckla till fulländning – som artist, sångare, estradör, rolighetsminister och ”ståuppare”. Vid en middag hösten 1762 antecknar adelsmannen Claes Ekeblad i sin dagbok att Bellman roat gästerna genom att härma olika djurläten. Musikundervisningen (han lärde ut att spela på citrinchen) gav dock små inkomster, vilket gjorde att han nu drog på sig stora skulder.

Han framträder ofta och skriver visor och tillfällesdikter i mängd. Mest är det fråga om dryckesvisor, men också rolldikter där han uppträder som tiggare, friare, tunnbindare. Han sjunger bibelvisor om gestalter ur Gamla Testamentet: Adam och Eva, Abraham, Sara, Josef och Noak –visor som upprör prästerskapet.

Våren 1763 hade Bellmans skulder blivit gigantiska, konkursen ett faktum och katastrof för hela familjen. För att undgå att sättas på gäldstugan kunde man fly till Norge, vilket Bellman också gjorde. Dock nämner han senare inte om någon Norgeresa – det har därför ifrågasatts om han någonsin var där. Familjen flyttade nu utanför Stockholm, till Visbohammars säteri – men detta var nedgånget, och det fanns inga ekonomiska möjligheter att få det på fötter igen.

Bacchi Orden hos Lissanders på Götgatan

Bellman är snart tillbaka till Stockholm, och får anställning vid Manufakturkontoret i Gamla stan, där Anders Lissander, hängiven visupptecknare och vän till familjen arbetade. Denne kom att spela en viktig roll för Carl Michael, då han skrev ned de verk Bellman framförde, i totalt fyra volymer.

I mars 1765 dog Bellmans mor i lungsot, och i slutet på december samma år även fadern – och i dödsboet fanns bara skulder. Efter att först ha bott i närheten av sjön Fatburen, flyttade han sedan till en lägenhet på Ormsaltargränd 1766.

Bellman blir nu en stadig gäst hos familjen Lissander, och snart förlovar han sig med yngsta dottern Inga. Hemmet tog alltmer formen av litterär salong, med Bellman som huvudattraktion.^. Det finns flera vittnesmål om hur han trollbinder sin publik – en lysande estradör, som inte bara sjunger och spelar utan också framför sina visor som små teaterföreställningar – ibland agerar han flera personer samtidigt.

I 1760-talets nöjesliv i Stockholm hade sällskapsordnarna en betydande plats. Bellman med sina artisttalanger var medlem i flera, bl.a Frimurarorden. Skojet med bibelvisorna kunde lätt överflyttas på ordensväsendet och dess högtidliga ceremoniel, som Bellman börjar skämta med. Han hittar på en fantasiorden vars samtliga medlemmar är förhärdade suputer- det hette i statuterna att ingen kunde bli medlem i denna Bacchi Orden, som inte minst två gånger hade legat redlös i rännstenen! I ordenskapitlen – som sammankomsterna kallades – kom Bellmans komiska talang till sin rätt genom en skicklig skådespelarteknik (som Staffan Björck skriver om i Bellman som konferencier), liksom hans omvittnade förmåga att härma olika röster och musikinstrument, vilken snart utvecklades till fulländning i Fredmans Epistlar, där man ofta ser dessa komisk-musikaliska inslag angivna som: ”--- Corno” eller ”--- V-cello”, vanligtvis placerade i början av visan. Dessa skall alltså utföras av sångaren själv – inte spelas instrumentalt. De första kapitlen framfördes någon gång under 1766, antagligen som enmansteater.

Fredmans Epistlar

Ordensdiktningen växte i omfattning fram till 1770. Då hade Bellman istället börjat skriva Fredman Epistlar. Han arbetade nu på Generaltulldirektionen, där han avancerat till kanslist.Idén till samlingen fick Bellman troligtvis i slutet av 1760-talet, och kan härledas från de tidiga bibelvisorna och ordensparodierna, men är säkert också ett spontant infall efter att den nersupne, före detta hovurmakaren Jean Fredman avlidit 1767. Denne var en känd gestalt i den stockholmska gatubilden, och nu skriver Bellman en dikt om hans begravning: ”Fredman levde och dog/ Bröder alla vi kunna kalla/ hans själ ett urverk/ hans kropp en krog”.

Under våren 1770 påbörjade Bellman arbetet med vad som skulle bli hans livsverk – Fredman Epistlar, genom att låta den gamle suputen Fredman stå som författare till en ”epistel” i aposteln Paulus stil, riktad till dennes dryckesbröder på en populär dansmelodi. Men medan Paulus skriver till de trogna församlingarna i Korint och Efesos, åkallar Sancte Fredman sina dryckesbröder – benämnda ”gutårinter” och ”ölepheser”.

Bellman fortsätter att i snabb takt dikta 25 epistlar, med ett tydligt persongalleri, där fader Movitz, korpral Mollberg och Ulla Winblad dominerar. Idéerna från Bacchi Orden känns igen, men formen är en annan – han sjunger själv fram de olika figurernas karaktärer i visans dramatiska form, istället för att olika personer skall gestalta rollerna. Före februaris utgång 1771 var han klar med ytterligare 25 epistlar. Vid den här tiden bodde han i vindsvåningen på Urvädersgränd 3 – ett hus som ännu står kvar, benämnt ”Bellmanshuset”. Nu tar också förhållandet med Inga Lissander slut.

"Så ser Han ut midt bland de strålar"; Rörande Mollbergs Kägelspel hos Faggens vid Hammarby-Tull en sommar afton 1770. Epistel nr 55. Lavering af Pehr Hilleström. Stockholms Stadsmuseum.

Hovskald

Den 19 augusti 1772 genomförde Gustaf III en statskupp. Under dagen sjöngs ”Gustafs skål” av officerare på Skeppsholmen, och inom några dagar var visan känd i hela landet. Kungen tog nu skalden under sitt beskydd, och Bellman befalldes att infinna sig på slottet varje onsdagsafton.

Sommaren 1773 befann han sig vid stadsaktuarie M. Zettermans sommarställe Fållan vid sjön Magelungen. Där förälskade han sig i värdens styvdotters dotter Wilhelmina Norman – friade - men fick nej. Det mest bestående resultatet av sommarnöjet blev nu istället ”Opp Amaryllis” – en sång som troligen kommer från den stort anlagda operan Fiskarena i tre akter med musik av Daniel Wasenholz. Den refuserades dock, och har sedan aldrig återfunnits. Av texten återstår endast tre arior, från vilka handlingen i viss mån kan rekonstrueras. 

Bellman levererar nu politisk propaganda och står för poetisk och musikalisk underhållning vid hovet. Han blir en återkommande högtidstalare vid Augusti Orden, som stiftats till åminnelse av statskuppen 1772. Samtidigt tvingades han anpassa sin diktning till de fina salongernas krav, med en mer förfinad fransk-klassisk stil. 1776 tillmötesgick Nummerlotteriet Gustaf III:s önskan om att anställa Bellman. Han fick en årslön på tusen daler silvermynt – men det är osäkert vad han verkligen uträttade.

Bellmans anseende i de fina kretsarna fick sig dock en ordentlig törn 1778, då J. H. Kellgren i dikten ”Mina löjen” gick till angrepp mot "Sveriges Anakreon", som han nu kallas. ”Hans muser sig på spinnhus nära”, skriver Kellgren, och raljerar med stilblandningen och med den språkliga grovheten. 

Familjen

Tjänsten vid Nummerlotteriet (Bellman hade nu fått titeln Kunglig Hovsekreterare), gjorde att han fick bättre ordning på sin ansträngda ekonomi. När han 1775 förälskat sig i den 22-åriga Lovisa Grönlund, kunde han också tänka på att bilda familj. Makarna Bellman fick fyra barn: Gustav 1781 (kungaparet antecknades som faddrar), Elis, Karl och Adolf. Elis dog redan 1787, när Karl var nyfödd, och detta utgör bakgrunden till den bekanta vaggvisan ”Lille Charles sov sött i frid”, en visa som fortfarande sjungs i folkliga varianter. Gustav och Karl försvann ut i Europa, och dog båda ganska tidigt, medan Adolf stannande i Stockholm och blev sidenkramhandlare. Lovisa överlevde sin make med 52 år, hon avled 1847.

Den mogne konstnären

Bellman samlade nu ihop sig till ett flertal litterära projekt. Ett av dem –skämttidningen Hwad Behagas? gavs dock ut under kort tid, och istället koncentrerade han sig på ett nytt storverk, med Movitz som huvudrollsinnehavare. Han sätter först ihop en handskriven samling kallad En Stuf Rim, och det mest originella här är kanske formen: en rulle med hoplimmade papper, cirka 40 m lång! Texten kring Movitz kom sedan att omarbetas och utökas, men utkom först 1783 som Bacchi Tempel öpnadt vid en Hjeltes död, illustrerad av bröderna Martin. Det fanns planer på att ge ut ännu en bok med titeln Fröjas tempel, men projektet fullföljdes aldrig.

På 1780-talet umgicks Bellman alltmer i konstnärskretsar, där han odlade vänskap med Tobias Sergel, Elias Martin och andra. Ett kapitel för sig är hans (troligen mest vänskapliga) förhållande till kvinnor inom högre ståndskretsar, som han uppvaktade med olika verser och dikter. Här samarbetade han med flera av de gustavianska kompositörerna på modet, som Joseph Martin Kraus och Johan Wikmansson. Kraus hade snabbt blivit favorit hos Gustaf III, och från 1787 tonsätter denne flera texter av Bellman, bl.a kantaten Fiskarstugan.

Bellman fortsatte att framträda inför hovet, om än inte i samma omfattning, då Kellgrens satir påverkat hans ställning. Ibland medverkade han i små skådespel, gärna i rollen som sjungande soldat eller blind gubbe. Trots de kungliga uppdragen förblev familjens ekonomi svag, då Bellmans sinne för ekonomi inte var det bästa.  Från 1783 tilltar hans skulder, med gäldenärer som väntar runt hörnet.

Fredmans epistlar och sånger i tryck

De första femtio epistlarna hade tillkommit häpnadsväckande snabbt, på mindre än tre år. Redan i början på 1770-talet försökte Bellman få trycktillstånd för epistelsviten, som då planerades komma att omfatta 100 sånger. 1774 hade han lyckats erhålla ett privilegium på utgivningsrätten, men sålde det till Kungliga Tryckeriets ägare, som lät det förfalla.

J.H. Kellgren kom att umgås i samma kretsar som Bellman, och de båda försonades. Kellgren erbjöd sig då att skriva företalet till epistlarna, och i slutet av 1780-talet återupptogs planerna på en utgivning. Dessa blev nu verklighet, när förläggaren Olof Åhlström gav ut Fredmans Epistlar 1790. J.M. Kraus medverkade troligen som sakkunnig, med Kellgren som litterär rådgivare. Bellman var uppenbart glad över att visorna nu trycktes, men han fick ändå inte mer än 50 riksdaler för arbetet.

1791 kom också Fredmans sånger ut. Titeln valdes troligen för att bokens skulle sälja mer, och hade inte mycket med Fredman att göra. Den innehöll istället tidiga bibelparodier och sånger ur ordenskapitlen, dryckesvisor och pastoraler, samt rojalistiska hyllningar som ”Fjäriln vingad”. Religiösa texter, verssatirer och scenstycken saknas. Bellman tycks inte ha deltagit i omarbetningen av dessa texter, men har denna gång markerat att han även stått för en del av musiken.

Bellman och musiken

Melodierna till visorna lånade Bellman, liksom många andra, från melodier som var populära i samtiden, enligt den s.k. paroditekniken. Det kunde vara dansvisor, folkvisor, marscher, arior från operor eller sångspel som framfördes i det gustavianska Stockholm. Man satte en ny text till en känd melodi, och om man inte tryckte noterna, vilket sällan skedde (nottryck var väldigt dyrbart), så angav man bara den gamla visans titel, t.ex. ”Sjunges som”: ”Den signade dag” – denna brukar då kallas för den nya visans timbre. Bellmans föregångare från början av 1700- och 1600-talet – Olof von Dalin, Johan Runius, Lasse Lucidor och Lars Wivallius har alla använt sig av samma teknik.

Under en längre period ville forskare få fram vilka melodier Bellman kunde ha ”skrivit själv”, men efter ett livslångt arbete har den amerikanske musikvetaren James Massengale visat hur denne arbetade med sin musikalisk-poetiska teknik. På ett kongenialt sätt lyckas Bellman föra samman varje åtton- eller sextondel med varje litet ord eller stavelse, ofta med förändringar i tempo och frasernas utformning, för att de skall passa in i texten. Genom att ge en melodi en ny text uppstod också komiska effekter, då publiken kände till originalet och dess innehåll. ”Hör klockorna med ängsligt dån” (FS nr 6), är ett bra exempel på detta, från en aria ur en fransk opéra-comique av Grétry som framfördes på Bollhuset, som var 1760-talets operascen i Stockholm. Här förvandlas operans skönsjungande sopran till en gammal stinkande fyllgubbe i Bellmans skruvade omtolkning av scenen.

Melodilånen i ungdomsvisorna och senare i Fredmans Epistlar visar att Bellman tidigt var bekant med många tonsättares verk. Från början lånade han mest ur makarna Favarts populära operor, liksom av Duni och Monsigny. När en italiensk operatrupp kom till Sverige 1755, blev Francesco Antonio Uttini kvar som hovkapellmästare – Bellman använde en hymn av denne 1769, som blev till ”Bacchus vi dyrka”. Från J. G. Naumanns opera Gustaf Wasa har han hämtat musiken till ”Så lunka vi så småningom”, och från en stråkkvartett (op.9:2) av Joseph Haydn sin för många svenska körsångare bekanta ”Bort allt vad oro gör”. Det mest kända exemplet är nog från Johan Helmich Romans ”Drottningholmsmusique” där han lånat en menuett till Epistel nr 9 ”Käraste bröder, systrar och vänner”.

Bellman lånar ibland av sig själv, precis som Bach och Händel gjorde. Epistlarna 42 och 49 har samma melodi, och 25 och 82 är i grunden samma – det är bara takt och figurer som varierar. I vissa fall, såsom ”Träd fram du nattens gud”, har man inte hittat någon förlaga. Huruvida Bellman då själv skrivit melodin eller om källmelodin fallit i glömska är en fråga som inte går att besvara.Han kunde för övrigt inte skriva noter.

Bellman ca 1790. Teckning av Johan Tobias Sergel.

Sista kapitlet

Bellmans ekonomiska behållning av publiceringen blev minimal. Han försökte sig på dramatiska arbeten, var fortfarande eftersökt vid privata tillställningar, men blev nedgången, sliten och alltmer ovillig att uppträda. Gustaf III:s död i mars 1792 förändrade allt– nu hamnar Bellman på obestånd, och konkursen kommer närmare.

En ljusglimt föll dock in den 11 december 1793, då Bellman invaldes som ledamot nr 138 av Kungliga Musikaliska Akademien, men våren 1794 sattes han i arrest för en obetald mindre skuld i högvaktsflygeln på Stockholms slott. Makarna Bellman ställdes under förmyndare, och tiden i arresten bröt ner hans hälsa. På inrådan av sin läkare påbörjade Bellman här sin självbiografi, kallad Lefvernes beskrifning. Efter en tid löste några av hans vänner ut honom, men hans hälsotillstånd hade dramatiskt försämrats, och under hösten 1794 var han ofta sjuk. Men då hade han ändå en sista konstnärlig succé, hos operachefen Rålamb, där han underhöll gästerna så att de både skrattade och grät. Carl Michael Bellman avled den 11 februari 1795, och begravdes på Klara kyrkas kyrkogård, utan gravsten. Idag står där en stor minnesvård, prydd med Sergels medaljong över skalden.  

Verk

Översättningar

Under C.L. Ennes ledning översatte Bellman David von Schweidnitz Evangeliska dödstankar, som också innehåller några andliga sonetter, samt Philippe Sylvestre Du Fours Underwisning, tryckt 1757. Han skrev också egna verk som Tankar om flickors ostadighet, och den politiska satiren Månan 1790, där aktuella händelser, som kriget i Pommern och Halleys komet förlades till månen, och förklarades som en dröm – man slapp då ansvar för textens känsliga innehåll.

Ungdomsdiktning

Bellmans ungdomsdiktning under 1760-talet omfattar närmare 300 dikter – oftast handlar det om dryckesvisor. I en av rolldikterna spelar han den fattige sekreteraren, som tillber de sköna på maskerader och baler: God dag sade Sidenström, god dag herr Secter/ Jag kommer så dristigt, förlåt mig jag ber../…/ Hur är det, hur blir det? Vi rå nu ej mer/ På stunden till Gillstu´n min goda Secter /. Efter ytterligare femton strofer är utgången klar – sekreteraren får vandra iväg till gäldstugan, precis som Bellman själv.

Gamla Testamentets patriarker och vördade, upphöjda personer ’dras ned’ i Bellmans dikter till en lägre, mänskligare nivå. Mest känd är ”Gubben Noach”, som kom ut som skillingtryck i Lund 1767. Han är den förste i Bibeln som sägs vara berusad av vin (1 Mos 9). Domkapitlet i Lund reagerade och ville genom en skrivelse bannlysa denna, och liknande visor. Det har antagits att Bellmans bibelvisor om Judit, Joakim i Babylon och andra kan ha fungerat som bröllopsunderhållning. Om brudgummen hette Josef låg det då nära till hands att göra en visa om Josefs inställda kärleksmöte i Egypten med en Potifars hustru (1 Mos 39).

Ordensdiktningen

I 1760-talets Stockholm var sällskapsordnarna viktiga för nöjeslivet– Bellman var medlem i minst fem av dem. När han parodierade dessa i Bacchi Orden fick han glada reaktioner – en ögonvittnesskildring finns hos skalden Johan Gabriel Oxenstierna, som i sin dagbok den 4 december 1769 antecknade:

Bergklint och Kexel kommo till mig och förmådde mig att med dem gå till Commissarien Lissander för att där se på Bellmans upptåger. Jag följde med dem och har ännu i all min livstid ej skrattat så mycket som ikväll. Bellman har inrättat en orden till Bacchi ära, varuti ingen får bli intagen som ej till det minsta två gånger för allas åsyn legat i rännstenen. Han håller detta capitel ibland, dubbar riddare, allt eftersom förtjänta ämnen framkomma, och ikväll höll han en parentation över en död riddare; allt på vers satt efter operastycken. Han sjunger själv och spelar på cittra.

Ordenskapitlen bestod av kortare sångstycken med inslag av dialog. Senare texter är tänkta för flera aktörer, med dubbande av riddare (Glock, Lundholm m.fl.), som var välkända krogbesökare i dåtidens Stockholm, allt för att skapa komik.  Sin kulmen fick ordensdiktningen i diktverket Bacchi Tempel öpnadt vid en Hjeltes död, som gavs ut 1783, rikt illustrerad – ett av de märkligaste verk som den svenska litteraturen har att uppvisa. Antik och kristen mytologi och svenska drinkarfigurer sammanfördes till en både lärd och burlesk, snarast bisarr helhet, där några lyriska visor fortfarande hör till Bellmans mest sjungna, såsom ”Böljan sig mindre rör”och ”Bort allt hvad oro gör”.

Religiös diktning

Att Bellman också skrev religiösa texter är okänt för de flesta, men skojandet med Bibeln och bibliska figurer verkar inte ha utgjort någon konflikt hos honom. De religiösa dikterna publicerades efter hand, men tillkom främst under 1770-talet. I Dagligt Allehanda publicerades 1771 åtta betraktelser över julhelgens evangelietexter, och 1787 utgavs sju dikter över evangelietexterna från fastlagssöndagen till palmsöndagen, tryckt 1780 som Betraktelser över åtskillige evangeliska texter.  Den slutliga utläggningen över högmässotexterna mellan 1:a advent och palmsöndagen utkom 1787 med titeln Zions Högtid.

Bellmans religiösa diktning får nog betecknas som ganska konventionell, i jämförelse med hans epistlar och sånger. Intressant är dock att en dansk tonsättare, Henrik Bøggild, har satt musik till de religiösa dikterna.

Fredmans Epistlar och Sånger

I den första av Fredmans epistlar (Nr 5) som Bellman påbörjade 1770 talas det om ”brännvinsapostlar”, men snart är det bara en apostel som predikar – Fredman, som sänder brev till de trogna drinkarna på Stockholms krogar. Parallellen med Pauli brev till de kristna församlingarna runt Medelhavet är förstås avsiktlig. Där den kristna läran predikar om evigheten, som vi bör förbereda oss för, predikar Fredman ögonblicket som vi borde ha förstånd att ta vara på medan vi äger det.

De tidigare epistlarna är ofta försedda med allusioner på den ålderdomliga texten i Karl XII:s bibel, med äldre ordformer som ”bordenom” och krogenom” – komiska dativändelser som var gamla redan på Bellmans tid. I ”Ack du min moder” (senare Epistel nr 23) leker han återigen med det bibliska temat – första strofen är utformad efter mönster av Jobs klagan (Job 3:3), där han förbannar dagen han föddes. Men Fredman kliver snart upp ur rännstenen, tar några supar och återfår livsandan, sveper in sig i sin mantel – ”omgjordar sig", med ett uttryck som i bibeln används om krigiska hjältar. Han slutar med att lovprisa sin far och mor.

Persongalleriet i Fredmans Epistlar är omfattande. Bellmansforskarna har kunnat identifiera de flesta som verkliga personer, men i epistlarna agerar de fiktivt, med förebilder hämtade från den grekiska och nordiska gudavärlden. Fredman är huvudpersonen, som tillsammans med nymfen Ulla Winblad, korporal Mollberg, musikanten Movitz och andra framlever sitt liv på Stockholms gator och krogar.

Under tre års tid skrev Bellman över 50 epistlar. Han försökte nu få samlingen utgiven genom att sända handskrivna exemplar till vännerna von Stockenström och Duwall, men den planerade bokutgivningen dröjde nästan 20 år, då en öppning gavs i samband med att Kellgren ändrat sin uppfattning om Bellman.

År 1789 föreslog krigsrådet Erik Weste för musikförläggaren Olof Åhlström att denne skulle ge ut Fredmans epistlar. Kellgren skrev det berömda förordet, och granskade texterna, och arbetet kom även att involvera Bellman själv. Saker som kunde uppfattas som anstötligt ändrades, och känsliga partier ströks. En del rätt betydande ingrepp gjordes – som i Ep. 72, vilken blev till stora delar omskriven. Åhlström stod för klaverarrangemang och notskrift. Bellman uppger i en inledande notis att han kontrollerat texternas korrekthet, och han skriver också nytt – epistlarna nr 71, 79, 80, 81 och 82 räknas idag till de allra starkaste. Kellgrens förord skulle forma eftervärldens bild av Bellman, vilken beskrivs som ett geni, som inte kan jämföras med andra eller dömas efter vanliga regler. Epistlarna (nu 82 till antalet) var inte till för att läsas, utan för att sjungas – visans estetik i Bellmans händer låter sig inte förenklas.

Den 16 oktober 1790 kunde Fredmans Epistlar köpas i Stockholm. Nästan precis ett år senare, 1791 kom Fredmans Sånger ut. Verket har till skillnad från Fredmans epistlar inget sammanhållande tema, utan är en samling av Bellmans mest populära sånger innehållande dryckesvisor, ordensvisor, bibelvisorna och annat från hans tidiga liv, till de sista åren. Det är sammanlagt 65 sånger, av vilka det sista är ett magnifikt versbrev till vännen Schröderheim. Fredman berörs bara i tre av sångerna, varför titeln är något missvisande och troligen har valts av marknadsmässiga skäl. Flera av Bellmans kändaste visor finns med, som ”Träd fram du nattens gud”, ”Gubben Noak”, ”Så lunka vi så småningom” och ”Fjäriln vingad”.

Dramatik

Bellmans dramatiska arbeten uppgår till ett tiotal – längre eller kortare divertissemang, med sånger och recitativ. Det lyckliga skeppsbrottet framfördes 1766 hos familjen Lissander, medan flera uppfördes vid hovet tjugo år senare.

Värdshuset, en rojalistiskt färgad förvecklingskomedi framfördes 1787 på Bollhuset, och 1790 kom tre pjäser för hovet; Dramatiska sammankomsten (här spelade Bellman en gammal blind soldat) och Lust-Spel den 17 Julii 1790, vid konungens återkomst från Finland – samt Caffehuset, uppfört på Drottningholm 1790.

Folklivsskildringen Mantalsskrifningen hade premiär vid hovet på nyåret 1790-91 – Bellman här i rollen som gammal gumma! Han författade också diverse upptåg och födelsedagsspel, för hovskulptören Johan Tobias Sergel, bland andra. Mest känd är Fiskarstugan som skrevs till vännerna Eric och Gustava Palmstedt – Joseph Martin Kraus komponerade musiken till dessa. Här skildras solsken, åskväder och fiskeäventyr − Bellman faller vid ett tillfälle ur båten och fyller sina nya stövlar med vatten. Kantaten Häckningen i fyra satser framfördes också hos Palmstedts, men här skrev Johan Wikmanson musiken.

Tillfällesdiktning

Tillfällesdiktningen utgör ungefär en tredjedel av Bellmans hela produktion – texter till födelsedagar, bröllop, födslar och begravningar, eller hyllningsdikter till kungahuset. De sistnämnda fyller sex band i Standardupplagan, med över ett tusen dikter. ”Slaget vid Hogland” 1788 är en av de mer kända.

Till de mer bekanta hör också vaggvisan för lilla Carl, dikten till Lidners änka 1793 och en dikt om branden i Göteborg 1794. Flera har tonsatts av J. M. Kraus, och två av dem har ofta uppmärksammats – den ena vid sonen Elis död 1787, och den andra – en gripande sorgedikt vid Mozarts död. Mozarts musik var känd i Sverige på 1780-talet, och ett första offentligt framförande skedde med ”en symfoni” i Stockholm 1789. Det är alltså helt följdriktigt att de båda genierna Bellman och Mozart förenades, i musik av ”den svenske Mozart” J.M. Kraus.

Martin Bagge © 2024